Jag är med jobb. Mitt första riktigt tråkiga kontorsjobb. Men jag har ett jobb. Snart kan jag börja leva igen, inte ha ångest över att vara fattig eller ångest över att att köpa en öl på krogen. Däremot är jag påväg in i någon slags kris och låter som en kärrning när jag säger att jag tycker att tiden går alldeles för snabbt. Min student ägde rum för snart ett år sen och mina vänners student låg så långt bort. Nu är vi två veckor ifrån att det är de som står i vita klänningar, studentmössor och sprutar champange på flaket. Känns lite som att det nu det riktiga livet börjar för oss alla. Ingen mer skola. Folk ska börja jobba, resa och upptäcka. Vi ska börja LEVA. Livet är gött egentligen, mina problem är egentligen inte problem. Men vafan, man måste få klaga. Sommaren är dock här, brännan börjar komma sakta med säkert, långklänningarna och sandalerna har hittat sin plats på kroppen. Bort med vinter-bitterfittan och fram men den svinglada sommar-Amanda. Hej Hej
När man är sådär två blinkningar bort från att bryta ihop men får en bekräftelse på att det inte behövs. Livet är inte lätt alltid. Man behöver de svåra tiderna för att skapa balans. Men när de svåra tiderna är längre än vad man klarar av tippar det lätt över. Det är då man behöver den där sparken i röven, få ett positivt ögonblick, veta att man klarar av att ta sig igenom de där svåra tiderna. Någon som vill ge mig den där sparken i röven? Jag behöver den mer än många andra. Jag är två snedsteg från att falla i det djupaste hålet jag jag någonsin lagt min blick på.
